om Mirakelbarnet …
Min mamma berättade för mej om hur det var när jag var liten. Vid flera tillfällen berättade hon för mej, och då bad jag henne att skriva ned vad som hade hänt. Det blev en bok om mirakelbarnet, där min mamma berättar om hur det kändes, om vad som hände och vad Gud gjorde för under i våra liv.
Ett litet utdrag ur boken, beskedet: ”Så ringde då äntligen telefonen. På sitt fina mjuka sätt berättade dr. Parkman om operationen, ungefär så här: ”Vi är alla chockade över vad vi fann i Sams mage. Det visade sig att det vi kunde känna utanpå var en tumör med rötter i vänster njure, vilken även den var full av tumörer. Nu har vi tagit bort hela njuren. Men tyvärr, fru Bengtsson, så ser det inte alls bra ut, ja, jag måste erkänna att det har en mycket dålig prognos. Därför måste han genast flyttas till regionsjukhuset i Umeå för fortsatt behandling.” (Vad han inte berättade, men som vi fick veta senare var att när njuren skulle lyftas ut så gick den sönder och innehållet spreds ut i bukhålan. Det gav ett besvärligt arbete att rensa upp och man måste göra allt för att eliminera verkan av detta.)”
Utdrag ur boken, en hälsning från himlen: ”Efter lunch på lördagen var jag på väg tillbaka till avdelningen. Jag gick där sakta och funderade i den, för en gångs skull helt tomma kulverten. Tänkte på Sam så klart och den förestående hemresan. Jag kände mig både ledsen och modlös, helt utan all kraft. Tyckte mig vara helt ensam, ja, övergiven av både Gud och människor. Gömd undan i dessa djupa regioner. Så kommer jag fram till en ”vägkorsning” där en trappa gick upp till sjukhusets stora entréhall. Och ner till den förtvivlade, ensamma vandraren letar sig en sångstrof med tröst och uppmuntran. Det var en hälsning direkt från fadershuset: ”Du är inte glömd, inte ensam, inte övergiven. Jag är hos dig och du får lägga alla dina bekymmer i mina händer. Vila nu i min omsorg och min närhet.” Detta var pingstkyrkans sångare som just avslutade sin sångstund däruppe. Det som nådde mig var sista strofen av sista sången. Jag kom till platsen precis vid rätt tidpunkt. O, jag önskar att jag kunde förmedla till andra den känsla som grep mig när jag hörde orden: ”Ingen har dig älskat såsom Han, på Golgata.” Tårarna strömmade nerför kinderna, ensamhetskänslan försvann och jag fick nytt mod. Fader, tack för att du har allt i din hand, du är trofast. Detta är ett av mitt livs heligaste minnen som jag nu delar med dig.”
Utdrag ur boken, sången: ”Han var pigg och glad men kräktes ofta efter strålbehandlingen. När jag nu var där skulle jag få träffa en professor vid cancerkliniken och prata igenom Sams situation. Med anledning därav satt både jag och Sam i Jubileumsklinikens väntrum som just då var full med folk. Alla visste ju vad dessa patienter led av för sjukdom och Sam bar tydliga spår av sitt lidande. De flesta människor här var äldre och jag lade märke till deras medlidsamma blickar som tycktes vilja säga: ”Arma barn.” Det var tyst och stilla ja, en ganska tryckt stämning. Somliga satt där med sin tidning, andra tittade ut genom fönstren. Jag fick syn på en back med leksaker och visade Sam på den. Han satte sig genast ner och började köra bil på golvet. Som så ofta förut när han var nöjd och belåten började han att sjunga. Först var det ganska tyst, liksom för sig själv. När leken med bilarna blev mera intensiv och han tydligen glömt alla människorna runt omkring, blev sången mera högljudd. Därför fick alla höra, om de ville eller inte, hur han trosvisst sjöng denna kör:
